Tummeliten

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tågar alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men se barnen, fast de är så små,
tar sej nog fram i världen ändå.

Kära far och mor, godda’, godda’,
gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser,
och vi tror han vaknar aldrig mer.